pryd

Ack, det som skulle vara en lugn och fridfull kväll i glada vänners lag blev en spritfest med obligatorisk fyllemat på sibylla och en fullpackad (vilket också är ett ord som kunde beskriva mitt tillstånd) nattbuss hem. Men det var trevligt.
Hamnade på en mycket mystisk hårdrocksklubb i en källare, som inte alls såg ut som den lugna lilla pub det var sist jag placerade baken i deras skinnsoffor. Där gnällde jag och Emilia ett tag över alldeles för snålt tilltagna öl samt fällde dräpande kommentarer över klubbens klientel när dom inte hörde. Sedan drog vi vidare till Hangloose, där vi dansade fötterna av oss och drack lite mer öl. Sedan tänkte jag lifta med en överårig Elvis bort till McDonalds, men tappade lusten när det visade sig att han bara kunde prata tyska. Vi hittade en överdimensionerad skylt formad som en pil istället, som vi tog med oss bort till Sibylla där vi försökte lura bort folk ur kön med den. Det funkade inte, och inte fick vi rabatt på pommes friten heller. Snålvargar. Sen övergav Emilia mig för Sandvikens fröjder och jag fibblade iväg mig till bussen där folk slogs som huliganer och min lillebror satt och sov. Jag kände min systerliga plikt och klämde in mig framför honom på bussen så jag kunde peta på honom när han snarkade för högt. Väl hemma undvek jag att dricka te och stupade i säng helt utan betänkelser på morgondagen, vilket ledde till en rent benknäckande huvudvärk när jag vaknade. Alvedonfrukost och ännu mera sömn, och nu sitter jag här och är nästan människa igen. Skönt.
Första helgen hemma på ett tag nu, lite trevligt. De senaste veckosluten har jag annars tillbringat i hufvudstaden där jag intagit kulinariska läcker heter och helt glömt bort hur man använder kläder. Blir eventuellt sådana övningar även nästa vecka, trots min emotionella mur måste jag erkänna att jag tycker om det. En del. Kanske till och med en aning. Eller mer.
Nu väntar jag på att mor ska komma hem med mat och chips till sin slitna dotter, ska bara städa vackert här tills dess. Hujedamig.
Jag är ett dyslektiskt vrak idag.

Jag är så trött. Hela veckan har sömnen smitit ifrån mig till följd av alltför skön datastol och envetna väckarklockor. Igår var jag så trött att jag somnade på bussen hem, vilket ledde till att jag vackert fick åka med och vända i norrsundet för att komma hem. Kollektiv förvirring när jag vaknade med ett ryck, tog tre långa kliv fram till chaufför(erna!) och ställde mig att stirra vilt på dom utan att kunna formulera en mening. Vi glodde på varandra under tystnad i en obestämd obekväm tidsrymd, sedan skapade jag dock genast lite klarhet i den spännande konversationen genom att kort och gott meddela att  "Jag sov".
Så det kan gå. Men prisa gud - det är helg! Jag får sova hur länge jag vill! Men då vaknade jag ju givetvis redan vid halv nio. Damn. Nu ska jag se om jag hittar energi att städa upp det sista samt klä på mig.
Sedan bär det eventuellt av mot huvfudstaden igen.

Nu var det ett tag sedan jag var i farten här. Dagarna sen sist har varit jobb, bara jobb. Aldrig roligt, men överkomligt om inte annat. Längtar mig till döds efter första lönen, men till skillnad från vanliga dödliga får jag den givetvis inte i augusti, utan för att göra allt ännu knepigare så kommer den i slutet av september, vilket innebär att jag måste jobba extra på kvällarna och få cashinhand så jag överlever. Vilket innebär att jag kommer behöva jobba 12 timmar om dagen. Vilket således tar oss till mitt nuvarande tillstånd; jag är trött som ett as.
Men helgen var trevlig.
For söderut i fredags för att säga hej till dåren jag connectade med på mentalsjukhuset i sundsvall och blev kvar där lite längre än beräknat. Hade världen varit rättvis och gud god hade jag fortfarande legat och slöat i en soffa där och blivit uppassad som den kunglighet jag vet att jag är, även om släktträdet säger annorlunda.
Jobbet kallade dock och hem for jag.
Nu ska jag enbart göra onyttiga saker här resten av kvällen, dvs inte röra mig ur fläcken från skärmen och ringa efter lillebror som ska få komma hit med mat åt mig.
Det är ett hårt liv, som sades.
Tur att jag vet hur man ska hantera det.

Det går inte att leva som jag gör just nu.
Jag måste hitta på något snarast. Men vad fan då för något?
Har gått igenom varenda möjlighet med min manipulerande hjärna som brukar vara en fena på att komma på både prydliga och inte alltid så hederliga lösningar, men nu kör jag huvudet i väggen om och om igen.
Såsmåningom kommer dfet lösa sig vackert och allt blir bra, jag kan tillochmed sätta ett datum när det kommer ske, men hur fan i alla helvetes alla djävular ska jag överleva fram tills dess?
Förbannat.

Nej, vad är det här! Nu tog sommaren slut hux flux och här sitter jag som en annan säck potatis. Regnet det bara öser ner, men jag är lika glad för det. Nej.
Kallt blev det också, ynk och gnäll. Och då jag har vissa tendenser till att vara gammal kärring ibland så känner jag av regn och rusk i min bortklemade och solsugna kropp. Så fort lågtrycken kommer svepande över vårat smala land knockas Tova av dundrande huvudvärk. Jag måste på riktigt kolla upp det där snart, kanske missade dom trots allt något på magnetröntken? Det kan inte vara friskt att ha ett sådant svagt huvud som börjar leka bastrumma vid minsta lilla.
Vi skriver det i almanackan. Hejda huvudets härjningar, vilket vedervärdigt väder.

Eller så kanske jag borde börja sova om nätterna. Detta kan ibland vara lurigt då min mobil går varm till och från.
Hade någon av någon outgrundlig anledning kikat in i lägenheten runt fyra inatt hade dom förmodligen blivit fundersamma och kanske en aning rädda, ty där låg en hysteriskt skrattande Tova halvvägs ner på golvet med tårarna trillande.
Ring mig aldrig då jag sover utan att utförligt presentera er, det kan bli så fel.

I övreigt har jag inte uträttat ett dugg idag. Frukosten blev kaffe och två alvedon. Den aktivaste aktiviteten var att sätta sig här och grubbla över om man har rätt att ha ångest över att börja arbeta när man helt skamlöst drivit runt och parasiterat på samhället i över en månad.
Svar ja.
Jag vill vara ledig och lycklig, inte slita för att vara människor jag inte bryr mig ett dyft om till lags. Jag vill ha ett helt hov med glada själar som ser till att min vardag får guldkant och mjuka toner, varma röda nyanser och stormande händelser. Jag vill inte bli så inrutad att jag går upp varje morgon utan eftertanke och åker till arbetet. Jag får rysningar i hela kroppen när jag tänker på min fars uttalande;
"Meningen med livet är att hitta ett arbete man trivs med."
Jag vill vara en lycklig, obunden, ansvarslös parasit i ett tag till, oberoende av arga utfall om att jag saknar ambitioner. Pöh.
Jag har mängder med ambitioner. Och så länge jag kan vakna varje morgon med en spirande glädje och hopp inför den kommande dagen har jag nått upp till dem, vilka metoder det än må kräva.

Nu blir jag helt uppjagad.
Nu börjar jag sakna året som varit.
Nu vill jag hoppa in i Christas bil, åka till paradiset och värma en matlåda i micron. Nu vill jag ta på mig träningskläder och svettas floder i grönan, nu vill jag sätta mig bakom pianot och kompa mina skönsjungande likasinnade bundsförvanter.
Nu vill jag sjunga samma ton fyrtio gånger med olika klanger, sitta i en varmt upplyst byggnad och diskutera ett manus till 1 på natten. Nu vill jag sitta i min säng i Vittsjö och dricka te och skvallra om allt som verkade så viktigt.
Nu vill jag äntra bubblan igen.