Nobody loves a looser
Låt det blöda
Låt det riktigt forsa
Låt det läka
Pilla inte på sårskorpan
Då blir det lätt ett ärr
Låt mig vara ifred.
Låt dig vara ifred.
Låt det bara vara.
Så ordnar sig allt.
Ingen gillar en förlorare.
Ingen gillar en som ger upp
Men ingen gillar heller en som kämpar för nåt hopplöst.
En efterhängsen klump av tårar är bara äcklig.
Är det värt det och är det nån mening bakom det hela
Så kommer det att lösa sig.
Om inte, så är det nog för mitt eget bästa.
Men visst känns det som om marken jag går på har fattat eld
och bränt bort all hud från min kropp.
Det svider när jag rör mig
Det svider när jag tänker.
Det svider när jag förstår.
Tomt, omständigt, menlöst, allmänt skitjobbigt.
Jag står upprätt och väntar.
Låt det riktigt forsa
Låt det läka
Pilla inte på sårskorpan
Då blir det lätt ett ärr
Låt mig vara ifred.
Låt dig vara ifred.
Låt det bara vara.
Så ordnar sig allt.
Ingen gillar en förlorare.
Ingen gillar en som ger upp
Men ingen gillar heller en som kämpar för nåt hopplöst.
En efterhängsen klump av tårar är bara äcklig.
Är det värt det och är det nån mening bakom det hela
Så kommer det att lösa sig.
Om inte, så är det nog för mitt eget bästa.
Men visst känns det som om marken jag går på har fattat eld
och bränt bort all hud från min kropp.
Det svider när jag rör mig
Det svider när jag tänker.
Det svider när jag förstår.
Tomt, omständigt, menlöst, allmänt skitjobbigt.
Jag står upprätt och väntar.
Skönsång
Ja... det känns bra.
Till viss mån är det nog bra att bete sig hjärtlöst. Iallafall skenbart hjärtlös.
För det borde du veta, att inget jag gör är för att skada dig.
Jag skulle aldrig göra dig illa, inte med flit.
Sömnbehovet bara utökas, solen har jag inte sett på dagar.
Lakanen är skrynkliga, och visst borde jag äta nåt annat än pizza.
Men synligt förfall bekymrar mig inte just nu,
inte när det inre har borstat av sig, sträckt på ryggen och stämt upp i sång.
Det ska bli intressant att se hur länge den sången kommer ljuda.
Tills något sägs som klingar falskt, antar jag.
Och det gör det ju för jämnan, med så många tondöva människor omkring.
Men nån enstaka gång kan man ju låtsas
att man inte hörde..
Till viss mån är det nog bra att bete sig hjärtlöst. Iallafall skenbart hjärtlös.
För det borde du veta, att inget jag gör är för att skada dig.
Jag skulle aldrig göra dig illa, inte med flit.
Sömnbehovet bara utökas, solen har jag inte sett på dagar.
Lakanen är skrynkliga, och visst borde jag äta nåt annat än pizza.
Men synligt förfall bekymrar mig inte just nu,
inte när det inre har borstat av sig, sträckt på ryggen och stämt upp i sång.
Det ska bli intressant att se hur länge den sången kommer ljuda.
Tills något sägs som klingar falskt, antar jag.
Och det gör det ju för jämnan, med så många tondöva människor omkring.
Men nån enstaka gång kan man ju låtsas
att man inte hörde..
Den emotionella sadisten.
Orden kommer ut i fel ordning, dom försvinner när jag behöver dom och finns där när jag inte vill ha med dom att göra, när jag bara vill sova. Just då skulle jag kunna skriva en bok om vad som borde ha sagts och gjorts för att få allt att bli rätt.
Kanske borde jag göra det.
Skriva en bok.
Som jag kan smyga upp ur bakfickan o läsa ur när jag min hjärna försöker få mig att bli olycklig.
När den gör sitt bästa för att stöta bort det jag allra helst vill ha, när den påstår att det är dåligt och fel och onödigt, att man ska vara ensam, livet blir svårare om man släpper folk för nära, fast resten av min kropp gråter och fryser där den står helt maktlös under de elaka tankarnas framfart.
Varför ska det vara så förbannat svårt för hjärna o hjärta att samarbeta?
Varför kommer den emotionella sadisten och roffar åt sig allt som smakar sött och förvandlar det till nåt surt och beskt och avskyvärt?
Den gör kära till tjära, värme till kyla och skjuter bort närheten så långt bort den kan, och njuter av eländet.
Medan resten av mig står bredvid o slåss med näbbar och klor, tills jag inte orkar mer och bara vänder ryggen till. Nästa gång jag tittar finns där bara aska där det förr brann en eld, och jag måste gräva djupt i den för att hitta den minsta glöd att försöka få liv i.
När som helst nu kommer jag inte orka med det heller.
Då kommer jag låta den bli kall o svart
och fumla efter tändstickorna i fickan för att kunna skaffa mig lite värme någon annanstans.
Kanske borde jag göra det.
Skriva en bok.
Som jag kan smyga upp ur bakfickan o läsa ur när jag min hjärna försöker få mig att bli olycklig.
När den gör sitt bästa för att stöta bort det jag allra helst vill ha, när den påstår att det är dåligt och fel och onödigt, att man ska vara ensam, livet blir svårare om man släpper folk för nära, fast resten av min kropp gråter och fryser där den står helt maktlös under de elaka tankarnas framfart.
Varför ska det vara så förbannat svårt för hjärna o hjärta att samarbeta?
Varför kommer den emotionella sadisten och roffar åt sig allt som smakar sött och förvandlar det till nåt surt och beskt och avskyvärt?
Den gör kära till tjära, värme till kyla och skjuter bort närheten så långt bort den kan, och njuter av eländet.
Medan resten av mig står bredvid o slåss med näbbar och klor, tills jag inte orkar mer och bara vänder ryggen till. Nästa gång jag tittar finns där bara aska där det förr brann en eld, och jag måste gräva djupt i den för att hitta den minsta glöd att försöka få liv i.
När som helst nu kommer jag inte orka med det heller.
Då kommer jag låta den bli kall o svart
och fumla efter tändstickorna i fickan för att kunna skaffa mig lite värme någon annanstans.
När regnet sköljt bort lögnerna
| Så blir det bara verklighet kvar. Vacker, skör o obefläckad? Gott nytt år. En raket smäller av vid mitt öra och gör mig lomhörd för resten av det nya året. När jag reser mig upp sticks en tunga in i min mun och vispar planlöst runt. Gott nytt år ekar över torget där människorna gungar i takt i sina halvhjärtade försök att hålla sig på benen. En bit bort står ett gäng tjejer i korta kjolar och intalar sig själv kyla är bra, bröstvårtorna blir styva och kanske får dom någon okänd med sig hem inatt. En finnig kille med ölburk i en hand som saknar sin vante försöker fokusera blicken på det styva, finner att det duger och dom försvinner hand i byxa bort i folkmängden för att på en toalett gunga in det nya året tillsammans. Två äldre herrar med utländskt ursprung har tittat på oss sedan vi kom till platsen. Dom gör obcena gester och skrattar högt. Lämna oss ifred! Dom får ett utbrott och hotar med att våldta oss där och då, hugger tag i min väns axel och viskar i hennes öra innan jag hinner dra henne därifrån. Fuck you, gävlehoror. Dom skrattar och försvinner, lämnar min vän och mig med en sur stank av maktlöshet hängande över oss, som blandas med regnet och sugs in i våran hud. Vi har genast blivit lite mindre värda. Det rogivande smattrandet av tänder som klapprar i takt i det hav av människor vi befinner oss i; den underbara känslan av genomvåta kläder som smiter åt runt kroppen som en extra hud; den sensuella vita svampliknande hud man får på fingrar och tår efter timmar i vatten; tusen och åter tusen våta kroppar och behagliga ölandedräkter som pressas mot en (Lite närhet är väl aldrig fel?); vätan i ansiktet som man inte vet om det är det snöblandade regn som envisas med att falla, eller glädjetårar över att vistas på denna fantastiska plats den sista natten på året. Varför skulle någon någonsin vilja vara någon annanstans? | |