The show must go on.
Uppmärksamhet. Jag törstar efter uppmärksamhet. När jag går längst gatan vill jag att människor ska vända på sina huvuden efter mig. Jag ler. Dom ler tillbaka. Mitt hår är lockigt och rött, jag är lång och smal, min urringning är djup. Huvuden vänds, någon visslar efter mig.Jag tycker om det. Jag tycker om att vara någon som syns. Jag har inte alltid varit den som syns. Jag har varit den som stått ett halvt steg bakom de andra och lett försiktigt med stängd mun, inte vågat ta steget fram. De runt omkring mig har skrattat och pratat, självförtroendet har sprakat i luften, dom var perfekta och visste om det. Jag var långt ifrån perfekt.
Och jag visste om det.
Men jag ler nu. Jag ler stort och slänger med håret, jag är perfekt. Jag får blickar, jag får telefonnummer. Jag får allt jag vill ha gratis om jag putar med läpparna och ser lagomt oskyldigt förvirrad ut. Taxi, drinkar, mat, boende.
Det är ett spel alltihop, ett enda långt stycke teater som jag glatt medverkar i och njuter av varje sekund. Mina medspelare är strålande aktörer fast dom är det omedvetet och varje gata, varje hus är en scenbild. Jag sträcker på ryggen, slänger med håret och ler över axeln. Ridå.
Jag tycker om det för jag gör det medvetet. Jag stänger av det när jag vill, och då går jag obemärkt fram längst gatan med flit. Förställningen är över, gott folk, kom igen imorgon.
Men de finns alltid de som vägrar förstå. De som fortsätter fast ridån är dragen. Jag låser alla dörrar och städar undan rekvisitan, men dom står kvar. Jag ber dom gå, dom lyssnar inte. Jag ber igen. Jag släcker alla lampor och gör mig klar att gå hem. Då kommer dom fram. Deras händer runt min midja, jag tar bort dom. Deras läppar mot min hals, jag säger åt dom på skarpen och drar mig undan. Någon pressar sitt underliv mot min bak och nyper tag i mitt bröst. Jag stänger jackan, ger dom en armbåge i magen och ber dom artigt att dra åt helvete. Dom drar sig undan med löfte om att komma tillbaka. Jag vet att dom gör det.
Jag går hem och tvättar såren med sprit, det svider. Syr ihop trasig stolthet, skrubbar hårt på besudlad hud. Kliver ur mitt skal och kör det i tvättmaskinen på 90 grader. Somnar, sover länge. Drömmer om slag, att få slå så hårt jag kan i någons ansikte, känna blodet rinna. Banka vett i tomma skallar.
Jag vaknar på nytt. Det spirar en liten grodd av hopp som växer under dagen. Jag är hel igen, jag mår bra. Stygnen har läkt och bildat ett knappt synbart ärr. Ännu ett.
En dag ska det ta slut. Näven ska knytas och placeras mitt på fuktiga läppar. En sliskig blick ska muras igen av brustna blodkärl, en tvångsmässigt smekande hand ska deformeras av brutna ben.
Jag tänker på detta när jag går längst gatan.
Någon ler mot mig.
Jag ler tillbaka.
Midsnormrar
Midsommar närmar sig med stormsteg. Och den ser ut att bli fin, om vädret håller sig i skinnet. Kommer troligen spenderas i Valbo med ett gäng gamla godingar, mysmiddag o dans. Bunkrat med ny klänning o nya monsterskor som kommer knäcka vristerna på mig innan jag ens öppnat första ölen. Men det får det vara värt.
Dagen som är idag har dock mindre mysfaktor. Tillbringat den inomhus med berg av snorpapper omkring mig och tre olika böcker jag växlar emellan. Var tvungen att sjukanmäla mig från jobbet, ingen vits med att stå o snora i folks öl till två inatt känner jag. Det mest intressanta som inträffat var att jag lyckades pruta ner priset på tunnbröd av en dörrknackare. Baha.
Precis plöjt igenom Stieg Larssons triologi om Blomqvist och Salander. Var rätt avigt inställd till dessa, men ack vilken felbedömning. Väldigt bra böcker som hållit mig vaken till fem om nätterna i flera dagar, helt omöjliga att lägga ifrån sig. Rekommenderas starkt till samtliga.
Nu ska jag snyta ut ohyggliga mängder ohyggliga saker och förbanna biblioteket som har stängt idag. Hur vågar dom.
För övrigt, samtliga borde ta en titt på The Umbilical brothers om ni inte redan gjort det. Jag garvar läppen av mig.
Dagen som är idag har dock mindre mysfaktor. Tillbringat den inomhus med berg av snorpapper omkring mig och tre olika böcker jag växlar emellan. Var tvungen att sjukanmäla mig från jobbet, ingen vits med att stå o snora i folks öl till två inatt känner jag. Det mest intressanta som inträffat var att jag lyckades pruta ner priset på tunnbröd av en dörrknackare. Baha.
Precis plöjt igenom Stieg Larssons triologi om Blomqvist och Salander. Var rätt avigt inställd till dessa, men ack vilken felbedömning. Väldigt bra böcker som hållit mig vaken till fem om nätterna i flera dagar, helt omöjliga att lägga ifrån sig. Rekommenderas starkt till samtliga.
Nu ska jag snyta ut ohyggliga mängder ohyggliga saker och förbanna biblioteket som har stängt idag. Hur vågar dom.
För övrigt, samtliga borde ta en titt på The Umbilical brothers om ni inte redan gjort det. Jag garvar läppen av mig.
Blondera dig rik (se det som en pik)
Ja, då har det då uppdaterats en smula om vad som hänt på sista tiden. Nu sitter jag här och snorar i en fårölj och funderar över varför i all sin dar jag sitter här. Mot mina principer och av rent grupptryck gick jag in och kikade på den bloggande blondinen. Eftersom hon nu blivit så himla populär tänkte jag att det måste ju vara en jävel till författare, och bara 17 år! Vilken tjej! Men efter att ha läst några inlägg blev jag en aning konfunderad. Var fanns humorn? Den lysande spåkbehandlingen? De filosofiska funderingarna, de djupsinniga analyserna, de kreatiav ideérna eller något överhuvudtaget som kunde väcka och bibehålla någons intresse? Inte där, tycktes det. Jag har förvisso inte för vana att klanka ner på folk intressen eller vad dom känner för att dela med omvärlden, men när det är sånt himla rabalder om en människas dagliga författande bör det väl upprätthålla en viss kvalité? Näru. Blondinbella berättar vad hon har gjort idag, vilken tröja hon hade på sig och hur bra det går för hennes företag (?). Jag blir faktiskt en aning besviken på svenska folket som finner tillräckligt mycket intresse i detta för att starta debatter och skriva artiklar. Haha, jag är visst inte mycket bättre själv som faktiskt lägger tid på att skriva detta. Men jag blev en smula uppretad och tänker efter detta inte lägga mer tid eller tanke på denna blonderade.. blondin
.
.
Hejsan. Idag har jag tillbringat dagen i Gävle, köpte en urgullig klänning på BikBok (www.bikbok.se), en bikini och ett par sjukt läckra skor från Din Sko. Dom hade fantastiska erbjudanden och jag gjorde några riktiga kap. Klädseln jag valt för dagen var en klänning från La redoute med skärp, leggins och ett par sandaler av märket Who gives a fuck. Sedan var det dags för lite fika och mys i hemmets lugna vrå, mamma och jag öppnade en burk surströmming och hade lite quality time. Kan verkligen rekommendera Oskars Surströmmingsfiléer till samtliga, dom är milda och har den där fräscha touchen vi alla söker.
Klädseln för dagen
.
.
Se där. Läsare, höj era fanor, blek erat hår och sprid mitt rykte över världen. Jag har just bidragit till att höja livskvaliten för samtliga genom att sprida ovanstående stycke information och väntar tålmodigt på att journalisterna ska börja ringa. För var det inte något sådant man skulle skriva? Lite ointressant fakta, några puttenuttiga formuleringar, lite namedropping och en aning smygreklam?
Jag överdriver. Klart jag fattar. Men det hindrar mig inte från att bli irriterad och fundera över om man kan bli känd på vad fan som helst nu för tiden.
Vilket man kan. Fan.
.
.
Hejsan. Idag har jag tillbringat dagen i Gävle, köpte en urgullig klänning på BikBok (www.bikbok.se), en bikini och ett par sjukt läckra skor från Din Sko. Dom hade fantastiska erbjudanden och jag gjorde några riktiga kap. Klädseln jag valt för dagen var en klänning från La redoute med skärp, leggins och ett par sandaler av märket Who gives a fuck. Sedan var det dags för lite fika och mys i hemmets lugna vrå, mamma och jag öppnade en burk surströmming och hade lite quality time. Kan verkligen rekommendera Oskars Surströmmingsfiléer till samtliga, dom är milda och har den där fräscha touchen vi alla söker.Klädseln för dagen
.
.
Se där. Läsare, höj era fanor, blek erat hår och sprid mitt rykte över världen. Jag har just bidragit till att höja livskvaliten för samtliga genom att sprida ovanstående stycke information och väntar tålmodigt på att journalisterna ska börja ringa. För var det inte något sådant man skulle skriva? Lite ointressant fakta, några puttenuttiga formuleringar, lite namedropping och en aning smygreklam?
Jag överdriver. Klart jag fattar. Men det hindrar mig inte från att bli irriterad och fundera över om man kan bli känd på vad fan som helst nu för tiden.
Vilket man kan. Fan.
Att börja om på nytt?
Det är fyra veckor sen jag senast skrev här. Kan vara de mest kaotiska fyra veckorna i hela mitt liv, och en sammanfattning av dem skulle ta evigheter. Därför tänker jag köra en kort punktlista för att beta av de lite snabbt och sätta eventuella intresserade in i situationen en smula.
Alltså.
1. Bjärnumssagan gick mot sitt slut med dunder och brak. Avslutande konserter och fester med många tårar men även en hel del skratt, för all del. Tack och hej, ett jävla galej. Fredagen den 31 var det finito. Tror mitt hjärta krossades litegrann.
2. Helgen som följde på det var det dags att flytta från minikollektivet på Ekstigen. Min far hade varit vänlig nog att sno alla mina möbler redan helgen innan, inklusive sängen, så jag bodde inne hos min personliga missionär Hesselring som förbarmade sig över en möbellös krake. Ändock var det en hel del att packa och städa. Då jag varvade det med kroniskt öldrickande och kanske inte hade hundra procents närvaro tog det hela ett tag, men till slut på söndagen var allt fit for fight och ett gäng polacker tog min nyckel, varav jag resolut blev utelåst för alltid från min lilla etta.
3. Resan hem till norrland var dock inte bokad förrän klockan tolv på natten, vilket betydde att jag var helt hemlös fram tills dess. Jag tillbringade de sista timmarna med att sentimentalt strosa runt i korridorerna på skolan en sista gång innan jag tog bussen in till Hässleholm vid tio. Väl där somnade jag, utfestad som jag var, på en bänk inne på stationen. Jag vaknade dock med ett ryck tio minuter innan tåget skulle gå av att en rar farbror stod och hade föreläsning om amerikanska bilar för mig. Han var verkligen välbevandrad i ämnet men där fanns då ingen tid till sådant. Jag tog min resväska, min rullväska, min bag, mina två handväskor och min axelremsväka och bar hela härligheten till tåget. Det vägde ungefär trehundra kilo och jag skulle släpa det 76 mil. Mitt humör låg under skalan. Fick iaf en sovkupe med folk som verkade vettiga även om dom inte pratade ett ord svenska där jag somnade som en sten inom fem minuter. Vaknade när vi varit framme i stockholm i säkert en kvart och svor mig hela vägen till spår sju som hade gömt sig väl. Mina väskor välte oavbrutet och jag gav förmodligen några barn en del att arbeta med hos terapeut i framtiden när jag ångade förbi under obcena yttranden. Hopp på tåget, somnade IGEN och vaknade i Gävle. Tog mig ca hundra meter från stationen innan väskorna välte igen, då slängde jag skiten i en hög och satte mig bestämt på trottoaren oc började gråta som ett barn. Pappa fick vackert ta en paus från sitt arbete sedan hans hysteriska dotter meddelat att om han inte kom och hämtade henne tänkte hon sitta kvar där hon befann sig, tack så mycket. Väl tillbaka i Bergby somande jag i hammocken på altan.
4. Första tiden i Bergby präglades av inre kaos och förvirring. Hade inget jobb, inga ägodelar, inget hem och inga bekanta kvar i byn. Ägnade större delen av tiden med att sitta ute i solen och läsa, samt att sporadiskt försöka samla ihop mitt liv. Det gick ganska bra, fick tag i två jobb. Min golvmatta tycks däremot ha försvunnit spårlöst. Hittade en gammal god vän jag inte sett på år och gjorde stan med henne några kvällar, vilket resulterade att jag vaknade i en glödhet lägenhet på Brynäs och mådde gorilla. Fest och fest och sen vad det dags för jobb.
5. Att arbeta på en ort där man inte har nåt boende är intressant. Speciellt när man jobbar natt och det inte finns några transportmöjligheter ut till bushen. Jobbar på en pub i Sandviken och har det väldigt kul, även om det krävs en del pusslande med övernattningen. Hittills har det dock fungerat över förväntan. Jobbat hela helgen som varit nu och serverat öl till glada studenter och inte fullt lika glada fotbollsentusiaster. Och därmed är vi framme vid dagens datum.
Det blev ju inte så kort och koncist, så att säga. Men det beskriver ganska bra händelseföloppet, om än med vissa medvetna censurer. Vet inte till fullo vad jag tycker om tillvaron just nu. Det regnar och känns som september, jag är förkyld och har lite huvudvärk. Men där finns vissa upplyftande element i blötan, och jag ser fram emot vad som komma skall med ett elakt leende.
Jag lovar att skärpa mig angående den här jäkla sidan. Tummis.
Går saker och ting som jag vill kommer det finnas en del att rapportera om..
Alltså.
1. Bjärnumssagan gick mot sitt slut med dunder och brak. Avslutande konserter och fester med många tårar men även en hel del skratt, för all del. Tack och hej, ett jävla galej. Fredagen den 31 var det finito. Tror mitt hjärta krossades litegrann.
2. Helgen som följde på det var det dags att flytta från minikollektivet på Ekstigen. Min far hade varit vänlig nog att sno alla mina möbler redan helgen innan, inklusive sängen, så jag bodde inne hos min personliga missionär Hesselring som förbarmade sig över en möbellös krake. Ändock var det en hel del att packa och städa. Då jag varvade det med kroniskt öldrickande och kanske inte hade hundra procents närvaro tog det hela ett tag, men till slut på söndagen var allt fit for fight och ett gäng polacker tog min nyckel, varav jag resolut blev utelåst för alltid från min lilla etta.
3. Resan hem till norrland var dock inte bokad förrän klockan tolv på natten, vilket betydde att jag var helt hemlös fram tills dess. Jag tillbringade de sista timmarna med att sentimentalt strosa runt i korridorerna på skolan en sista gång innan jag tog bussen in till Hässleholm vid tio. Väl där somnade jag, utfestad som jag var, på en bänk inne på stationen. Jag vaknade dock med ett ryck tio minuter innan tåget skulle gå av att en rar farbror stod och hade föreläsning om amerikanska bilar för mig. Han var verkligen välbevandrad i ämnet men där fanns då ingen tid till sådant. Jag tog min resväska, min rullväska, min bag, mina två handväskor och min axelremsväka och bar hela härligheten till tåget. Det vägde ungefär trehundra kilo och jag skulle släpa det 76 mil. Mitt humör låg under skalan. Fick iaf en sovkupe med folk som verkade vettiga även om dom inte pratade ett ord svenska där jag somnade som en sten inom fem minuter. Vaknade när vi varit framme i stockholm i säkert en kvart och svor mig hela vägen till spår sju som hade gömt sig väl. Mina väskor välte oavbrutet och jag gav förmodligen några barn en del att arbeta med hos terapeut i framtiden när jag ångade förbi under obcena yttranden. Hopp på tåget, somnade IGEN och vaknade i Gävle. Tog mig ca hundra meter från stationen innan väskorna välte igen, då slängde jag skiten i en hög och satte mig bestämt på trottoaren oc började gråta som ett barn. Pappa fick vackert ta en paus från sitt arbete sedan hans hysteriska dotter meddelat att om han inte kom och hämtade henne tänkte hon sitta kvar där hon befann sig, tack så mycket. Väl tillbaka i Bergby somande jag i hammocken på altan.
4. Första tiden i Bergby präglades av inre kaos och förvirring. Hade inget jobb, inga ägodelar, inget hem och inga bekanta kvar i byn. Ägnade större delen av tiden med att sitta ute i solen och läsa, samt att sporadiskt försöka samla ihop mitt liv. Det gick ganska bra, fick tag i två jobb. Min golvmatta tycks däremot ha försvunnit spårlöst. Hittade en gammal god vän jag inte sett på år och gjorde stan med henne några kvällar, vilket resulterade att jag vaknade i en glödhet lägenhet på Brynäs och mådde gorilla. Fest och fest och sen vad det dags för jobb.
5. Att arbeta på en ort där man inte har nåt boende är intressant. Speciellt när man jobbar natt och det inte finns några transportmöjligheter ut till bushen. Jobbar på en pub i Sandviken och har det väldigt kul, även om det krävs en del pusslande med övernattningen. Hittills har det dock fungerat över förväntan. Jobbat hela helgen som varit nu och serverat öl till glada studenter och inte fullt lika glada fotbollsentusiaster. Och därmed är vi framme vid dagens datum.
Det blev ju inte så kort och koncist, så att säga. Men det beskriver ganska bra händelseföloppet, om än med vissa medvetna censurer. Vet inte till fullo vad jag tycker om tillvaron just nu. Det regnar och känns som september, jag är förkyld och har lite huvudvärk. Men där finns vissa upplyftande element i blötan, och jag ser fram emot vad som komma skall med ett elakt leende.
Jag lovar att skärpa mig angående den här jäkla sidan. Tummis.
Går saker och ting som jag vill kommer det finnas en del att rapportera om..