pryd

Nej, vad är det här! Nu tog sommaren slut hux flux och här sitter jag som en annan säck potatis. Regnet det bara öser ner, men jag är lika glad för det. Nej.
Kallt blev det också, ynk och gnäll. Och då jag har vissa tendenser till att vara gammal kärring ibland så känner jag av regn och rusk i min bortklemade och solsugna kropp. Så fort lågtrycken kommer svepande över vårat smala land knockas Tova av dundrande huvudvärk. Jag måste på riktigt kolla upp det där snart, kanske missade dom trots allt något på magnetröntken? Det kan inte vara friskt att ha ett sådant svagt huvud som börjar leka bastrumma vid minsta lilla.
Vi skriver det i almanackan. Hejda huvudets härjningar, vilket vedervärdigt väder.

Eller så kanske jag borde börja sova om nätterna. Detta kan ibland vara lurigt då min mobil går varm till och från.
Hade någon av någon outgrundlig anledning kikat in i lägenheten runt fyra inatt hade dom förmodligen blivit fundersamma och kanske en aning rädda, ty där låg en hysteriskt skrattande Tova halvvägs ner på golvet med tårarna trillande.
Ring mig aldrig då jag sover utan att utförligt presentera er, det kan bli så fel.

I övreigt har jag inte uträttat ett dugg idag. Frukosten blev kaffe och två alvedon. Den aktivaste aktiviteten var att sätta sig här och grubbla över om man har rätt att ha ångest över att börja arbeta när man helt skamlöst drivit runt och parasiterat på samhället i över en månad.
Svar ja.
Jag vill vara ledig och lycklig, inte slita för att vara människor jag inte bryr mig ett dyft om till lags. Jag vill ha ett helt hov med glada själar som ser till att min vardag får guldkant och mjuka toner, varma röda nyanser och stormande händelser. Jag vill inte bli så inrutad att jag går upp varje morgon utan eftertanke och åker till arbetet. Jag får rysningar i hela kroppen när jag tänker på min fars uttalande;
"Meningen med livet är att hitta ett arbete man trivs med."
Jag vill vara en lycklig, obunden, ansvarslös parasit i ett tag till, oberoende av arga utfall om att jag saknar ambitioner. Pöh.
Jag har mängder med ambitioner. Och så länge jag kan vakna varje morgon med en spirande glädje och hopp inför den kommande dagen har jag nått upp till dem, vilka metoder det än må kräva.

Nu blir jag helt uppjagad.
Nu börjar jag sakna året som varit.
Nu vill jag hoppa in i Christas bil, åka till paradiset och värma en matlåda i micron. Nu vill jag ta på mig träningskläder och svettas floder i grönan, nu vill jag sätta mig bakom pianot och kompa mina skönsjungande likasinnade bundsförvanter.
Nu vill jag sjunga samma ton fyrtio gånger med olika klanger, sitta i en varmt upplyst byggnad och diskutera ett manus till 1 på natten. Nu vill jag sitta i min säng i Vittsjö och dricka te och skvallra om allt som verkade så viktigt.
Nu vill jag äntra bubblan igen.